Idag är den där dagen när det helt plötsligt har gått två år sedan min fina vän vandrade vidare till de evigt gröna ängarna. Och jag saknar henne så. Bästaste Twiggy.

Efter att ha funderat väldigt länge så valde jag för några veckor sedan att lägga ner min Hälsoblogg hos Hippson.se. Igår publicerade jag mitt sista inlägg där, känns lite konstigt men samtidigt vet jag att det är det bästa för mig. Har varken haft tid eller motivation till att skriva sådana inlägg jag vill publicera. Du kan läsa hela mitt inlägg här.

Det är en av många saker jag har beslutat mig för det senaste och det känns faktiskt skönt att ta beslut ibland och inte bara fundera fram och tillbaka hela tiden. Så det blir nog bra det här tror jag. Har iallafall varit en grymt rolig tid hos Hippson!

Ibland funderar jag faktiskt på om bloggeran är på väg att ta slut. På något sätt känns det så men kan inte riktigt sätta fingret på vad. Kanske är det för att man märker att många bloggar inte längre anstränger sig för att skriva vettiga inlägg utan det blir mer ”hej här är jag idag”.

Jag har bloggat i fem år nu. Ganska så lång tid om man tänker efter och när jag startade min första blogg 2008 visste jag knappt vad en blogg var för något. De som fanns var Blondinbella etc men på hästbloggsidan var det kanske jag och tre personer till. Sedan började det dyka upp fler och fler och idag är det ärligt talat kaos. Så. Mycket. Bloggar. Överallt. Hästmänniskor är dessutom speciella och det är störst, bäst och vackrast. Men som sagt känner iallafall jag att det börjar spåra lite. Det känns som engagemanget inte längre är lika stort bland bloggarna och inte heller bland läsarna. Kanske för att man som läsare ”tar förgivet” att bloggaren fortsätter mata inlägg efter inlägg…

Nej men det är iallafall en känsla jag som sagt har. Att bloggarna kommer försvinna. Min blogg är inte lika ”stor” idag som den en gång var och det är väl helt enkelt för att det har kommit andra bloggar. Men jag tror också att saker som att jag idag rider häst istället för ponny, inte tävlar lika mycket, inte shoppar lika mycket och helt enkelt inte kan lägga den tiden på bloggen som jag en gång i tiden gjorde. Och nej, jag menar absolut inte att min blogg kommer läggas ner eller liknande!

Eller så är det bara jag som känner att jag börjar tröttna på att läsa hästbloggar för att det känns som man skriver om samma saker men också att man får läsa om samma saker. Åh herregud vad jag svamlar.. Haha. Mycket handlar nog om vad man har för ambitioner med sitt bloggande etc. Så vi får väl helt enkelt se hur det ser ut i denna värld om något år

Idag är det ett år sedan jag skrev på pappret på min lilla häst. 365 dagar och det känns helt sjukt, tiden har gått så fort. Jag är helt övertygad om att det är Gandalf som fick mig att komma upp ur det svarta hål jag då befann mig i. Komma på benen igen och se det positiva i saker och ting. Han har hjälpt mig så himla mycket på alla möjliga plan.

Vi kanske inte har kommit långt resultatmässigt men samtidigt har vi haft ett ganska turbulent år. Bytt stall fyra gånger, jag har varit sjuk, han har varit sjuk, jag har varit skadad och vi har varit utan sadel etc. Men det gör ingenting. För att bara att få kontakten, förtroendet och relationen med en häst igen, en ny bästa vän, har varit så mycket mer värd än rosetter man kan hänga på väggen. Samtidigt har det varit tufft för mig att hitta tillbaka till ridningen igen när man har varit utan det i över två år. Samt att helt plötsligt sitta på en häst istället för ponny.

För mig handlar det om att bygga upp ett starkt band. Fortsätta utbilda honom från hopp till dressyrhäst. Jag har ingen stress ut på tävlingsbanorna utan vår tid där kommer. Kommer inte tävla bara för att och han ska vara tillräckligt stark när det väl är dags. Det jag tycker är viktigt är att bygga upp en bra och hållbar grund att stå på, inte stressa med den höga formen eller perfekta byten. Fortsätter jag så kommer jag att ha en hållbar häst och vi kan vara ett team i flera, flera år. Precis som jag vill. Fina, fina Gandhi.

Man kan väl säga att jag är inne i en ganska förvirrad period just nu. Den där tiden som kommer ex antal veckor efter ens student och man inte har någon aning om vad man vill göra eller vad man ska göra. När dagarna är ganska enformiga och man bara känner att man vill göra någonting nytt och spännande. Fly hemifrån eftersom det är här jag har haft min bas sedan jag började studera på distans i september 2011.

Trots att jag bara är tjugo år har jag redan fått uppleva väldigt mycket. Arbetat på allt från Liseberg till kontorsarbete och nu som frilansjournalist. Har haft ackreditering till GHS tre gånger, Idrottsgalan en gång etc. Får gå på roliga möten och planera, veta om saker som ingen annan vet. Som jag många gånger har sagt innan, ha mitt drömjobb. Har också insett att GMU inte är aktuellt för mig och jag kommer inte att göra några tester, trots att jag är starkare än jag någonsin har varit. Min axel kommer aldrig klara av den belastningen som krävs. Tråkigt men sant.

Jag har satt första maj som en milstolpe i mitt liv. Då är mycket av det jag håller på med nu över och nya äventyr väntar. Vad det är som väntar funderar jag på för fullt med olika alternativ. Men antagligen vinkar jag hejdå för ett litet tag. Kommer inte lösa någon licens eller köpa en kavaj förrens jag vet säkert. Inte heller några nya ridstövlar. Och nej, det betyder inte att Gandalf kommer lämna mitt liv. Han är och ska vara kvar. Men ibland vill man bara testa på att göra någonting nytt.

Vi får se helt enkelt vad som händer och vad som inte händer..

Hade Gandalf fått önska så hade han nog velat vara en katt som kunde krypa upp i knät på en. Han är lite som en stor nallebjörn, inte riktigt lika lurvig dock men hade vinterpälsen fått sitta kvar kanske likheten hade varit ännu större.

Allt ska bara vara så himla mycket mys för Herr G. När jag ska ta på grimman i boxen säger han ”nej men vi kan väl mysa lite först” och lägger upp sitt huvud på min axeln för att halvsova lite. Eller som när jag borstar honom i ansiktet och han trycker ner hela huvudet i min famn och bara njuter. Han vill verkligen ha kontakt med en och när jag ska borsta svansen tar han ett steg åt sidan med bakdelen så han kan stå och titta på mig. En annan mysig sak är när jag borstar halsen på högersidan och han försöker lägga upp huvudet även där på min axel och blåser mig sedan lite i ansiktet.

Snart har han varit i min ägo i ett år och även om vi bara har startat en tävling och inte kommit någon vart resultatmässigt har vi lyckats skapa en fin relation på marken. Och vet ni vad? Det är så mycket mer värt att ha en sådan fin vän. Vår tid kommer nu, det är jag helt övertygad om och den kontakten vi har kommer även att märkas på hästryggen. Bästahästen!

Har funderat väldigt mycket under de senaste dagarna gällande bloggen. Eller rättare sagt bloggandet i sig. Jag har sänkt min prestationsångest när det gäller denna öppna dagbok och hinner jag inte uppdatera riktigt en dag, fine. Då får det vara så. Har aldrig sett bloggen som ett jobb och kommer aldrig att göra.

Ser man på andra bloggar som fotobloggar eller kanske utländska bloggar brukar de uppdatera en gång/dag. Vissa uppdaterar 4ggr/vecka. Men hos oss hästbloggare känns det som man måste hålla någon standard på tre-fyra inlägg/dag, gärna fler. Man ska spotta ut inlägg efter inlägg och hur lätt är det? Om det ens finns lust till det. Bloggen är en rolig sak men inget jag i dagsläget har tid eller lust att spendera fyra timmar vid varje dag. Har jag ont om tid prioriterar jag ett träningspass framför att skriva två blogginlägg och så kommer det nog fortsätta att vara.

Jag tycker det är konstigt just att man ska ha sådan rullians på sitt bloggande. Nu måste man ju inte följa samma mall som andra gör och köra fyra inlägg/dag (verkar vara det ”normala”) utan gå utanför ramarna. Min uppdatering har den senaste tiden legat på just 3-4 inlägg men det tar tid och energi. Speciellt när jag har min hälsoblogg och mitt skrivjobb på GHS hemsida.

Åh jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta inlägget. Kanske skriva av mig lite, för det är ju det bloggandet är till för. Ibland undrar jag om det hade varit bättre att ha en liten bok under kudden att skriva i istället. Och nej, jag menar inte att jag ska sluta blogga eller funderar på det. Men just nu är bara hela huvudet fullt av tankar över allt och ingenting.

Jag är en person som går väldigt starkt på min magkänsla. Något som faktiskt har lönat sig i längden, speciellt när det gäller hästarna. Men det är ett tillfälle då min magkänsla var starkare än någon annan gång, när Twiggy hade sin äggstockstumör.

Allt började egentligen med att Twiggy gick som en klocka hösten 2009. Hon blev bättre i ridningen och blev riktigt biffig i kroppen. Jag och mamma kunde bara stå och beundra henne för hon var galet snygg. Vintern kom, en vinter med extremt mycket snö och det blev mest skrittpass. När snön väl började försvinna och jag skulle rida gick det bara inte.

Twiggy käftade emot och min första tanke var sadeln, hon hade ändå breddat sig och vi bestämde oss för att byta till en ny. Något vi  gjorde men det blev inte bättre. Vi tog ut distriktsveterinären två gånger och hon gick igenom u.a. Man frågade sig själv vad jag gjorde för fel och det var ingen som kunde svara på det. Ponnyn blev surare och bitchig. Hon var ju ett riktigt fuxsto från början när vi köpte henne 2007 med jobbiga brunster men nu blev allt bara så mycket värre. Många ”kunniga” personer tyckte att jag skulle banka och piska fram henne men det vägrade jag bara att göra. Andra tyckte att Twiggy var en ”surmärr” och att jag var för klen i min ridning. 

Vi åkte in med henne till klinik en dag i april. Där gick hon också igenom utan en endaste anmärkning. Böjprov samt longering gick kalas och även när en kiropraktor kände igenom henne. Veterinärerna sa att hon var fullt ridbar men det var ju något som inte stämde så mamma sa;
- Ultraljuda äggstockarna, det kan vara något hormonellt.

De ultraljudade och upptäckte att den ena äggstocken var som ett ihoptorkat russin, den andra var fem gånger så stor som normal. Den 20 april 2010 opererades den bort genom en buköppning. På kvällen när hon hade opererat bort sin tumör fick hon även ett blodtrycksfall som antagligen rörde till i huvudet på henne, mycket av hennes konstiga beteende hon fick efter operationen kom antagligen därifrån. I slutet av sommaren kunde jag börja sätta igång henne men det var något som inte stämde då heller och en dag gick vi bara omkull. Åkte in till veterinären och allt såg bra ut även då men magkänslan fanns kvar och efter flertalet klinikbesök där vi röntgade ben, hovar, ultraljudade SI-leder och tillslut röntgade ryggen visade det ju sig att hon hade artros där.

- 20 april 2010, innan vi åkte till kliniken där hon opererades samma dag.

Jag tänker ofta på vad som hade hänt om vi inte hela tiden hade tänkt ett steg längre. Man själv känner sin häst bäst och det var så många som tyckte att vi skulle göra si eller så men de hade verkligen ingen aning om vad de pratade om. Skulle jag sitta och piska fram min häst när jag inte ens ville rida henne för det bara kändes helt fel? Eller ännu värre, säga att hästen är en surmärr och att det var därför hon gjorde som hon gjorde när hon i själva verket hade ont. En häst skulle aldrig vilja vara elak, de är inte födda sådana. För att inte tala om reaktionerna i bloggen, där många ansåg att jag inte gjorde allt trots att vi var på kliniken var och varannan vecka.

För varje sak som händer blir man en erfarenhet rikare. Jag har verkligen lärt mig att gå på min magkänsla och att fortsätta kolla hästarna en gång för mycket än en gång för lite. De ställer upp så för oss så varför ska vi inte ställa upp lika mycket för dem? De är de mer än värda…

- 8 april 2011, dagen då hon fick vandra vidare till de evigt gröna ängarna.

Nu börjar jag äntligen inse att jag inte längre har skolan att tänka på. Den skola som har tyngt ner mina axlar under så många år och varit en stor klump i magen. Alla människor passar inte att gå i skola och jag är en av dem, det fungerade aldrig för mig och jag kände mig aldrig hemma. Varken när jag gick i trean, sjuan eller andra ring. Men jag tog mig igenom det och det är något jag är stolt över idag. Även om mina betyg inte är fläckfria har jag ett slutbetyg trots att jag så många gånger bara ville strunta i allting och hoppa av.

Jag tittade mig själv i spegeln för några dagar sedan och upptäckte att mina ”stressplitor” jag fick på kinderna i augusti 2010 börjar försvinna. Under dessa 2,5 år har jag testat mängder med tvålar, krämer i olika prisklasser för att få bort dem men ingenting har hjälpt. Nu börjar de äntligen försvinna. Ärren kommer att finnas kvar, ärr som får påminna mig om att aldrig mer hamna på den stressnivå jag en gång var på.

Många anser att man ska ta tillvara på skolan och göra allt för att få så bra betyg som vanligt. Men jag säger istället att sätt din hälsa framför dina betyg. Din hälsa är någonting du har med dig hela livet och du har bara en kropp. Betyg kan man alltid läsa upp och förbättra, något som oftast går fortare än att läka en trasig själ. Är du inne i en period där allt bara är för mycket, sätt ner foten och säg stopp. Skolan är till för att bygga en bra grund, inte förstöra den du redan står på. Men allt handlar inte om betyg, jag lovar dig.

För första gången på flera år börjar jag koppla av igen och helt enkelt känna mig mänsklig. Att arbeta på otroligt stressiga och hektiska arbeten som Burger King på Liseberg under högsäsong (5h konstant kö, Gothia Cup-lag som ska ha 35 menyer etc) var inget problem. Den typen av stress kan jag hantera. Men pressen man fick från skolan var vedervärdig och det kommer ta lång tid innan jag sätter mig i en skolbänk igen, om jag ens kommer att göra det…

Jag kan väl inte direkt påstå att min motivation har varit på topp den senaste tiden. Har helst velat sitta och göra absolut ingenting samtidigt som tankarna åkt fram och tillbaka genom mitt huvud. Funderat på var, när, hur och varför. Det var precis som när skolan tog slut i november tog också all energi slut i kroppen. BAM sa det bara och så var den lilla glöd man hade puts väck.

Idag är det den andra januari. Det är ett nytt år, ett år där jag kan välja att gå den väg jag vill. Ett nytt år som har fört med sig ny energi och som vanligt en hel del nya tankar. Det finns motivation men kvar är biten med inspiration. Fast bara att känna att man är på väg åt rätt håll är inte illa pinkat det heller. Att drabbas av utmattningssyndrom vid tjugo års ålder var väl inte riktigt det jag har strävat efter hela mitt liv. Men av tidigare erfarenhet vet jag att saker och ting bara kan bli bättre.

Redan börjar jag känna att jag vill göra någonting nytt och jag har egentligen för att lyckas med det. Pengar finns på kontot och familjen stöttar. Jag måste bara börja tro på mig själv lite mer än vad jag redan gör. Ibland känns det som jag inte kan någonting eller har gjort någonting men så tittar jag på mitt CV och inser att jag faktiskt har lyckats åstadkomma en hel del. Redan mer än vad jag knappt vågade drömma om för fyra år sedan.

2013 ska bli året då jag utmanar mig själv ännu mer. Oavsett om det handlar om att skriva ett businessmail, lägga på extra kilon på vikterna i gymmet eller kämpa mer på hästryggen. Men också att söka det där jobbet och om kroppen känns bättre efter avåkningen så återgår jag till gymmet på måndag. Ingenting är omöjligt. Hade saker och ting varit omöjligt hade jag aldrig gått ner mina 35 kilo i vikt för jag var ärligt talat världens lataste unge förut. Skulle det vara omöjligt att göra det man drömmer om hade jag aldrig haft mitt företag med stora kunder idag. Håller på med världens roligaste jobb nu och det känns grymt.

Detta året blir det år vi börjar tro mer på oss själva. Kan jag så kan du. Fixar du något så klarar även jag det. Jag fortsätter denna kväll med att låta tankarna dansa iväg igen och fundera på vad jag vill göra men också vad jag kan göra, samtidigt som jag har ett leende på läpparna. Den gamla Karin börjar helt enkelt att komma tillbaka och jag gillar det!