Jag var en av alla som såg programmet Plus förra torsdagen för att se på inslagen om hästhandlare. Hur lurad man kan bli och vad som egentligen kan hända när det blir fel vid ett köp. Det jag reagerade mest på var just det här med att köparna inte kunde anlita sin egen veterinär vid besiktning, utan att hästsäljaren proppsade så just på att det var en veterinär vid Solvalla som skulle anlitas.

Bara där hade jag som köpare känt en varningssignal. Om säljaren säger att hon vägrar anlita en annan veterinär måste man väl redan där känna att någonting inte stämmer? Och om man nu går med på att använda den veterinären kan man ju be ens egen kolla på röntgenplåtarna för att se om den hittar något fel.

- Bild från när vi besiktigade Gandalf på Vaggeryds hästklinik

Vi har köpt ex antal hästar genom min ridsport tid och har väl bara blivit lurade en gång. När vi köpte Aragon och han gick igenom besiktningen utan anmärkning för att dagen efter stå med 40 graders feber och när han väl blev frisk var inte hästen så snäll som han var innan. Utan han var i princip ohanterbar. Men man lär sig någonting nytt varje gång och när vi köpte t.ex. Dacke tog de blodprov etc. för att visa att han inte hade några medel i kroppen. Med andra ord väldigt seriösa säljare, precis som när vi köpte och klinikbesiktigade Gandalf. Sedan brukar jag också alltid googla säljarens namn… Något kanske fler borde göra?

Nu vet man aldrig men jag tror inte att jag kommer köpa någon ny häst efter Gandalf utan det är han eller ingen. Men om jag någon dag gör det kommer jag vara lika noga som jag alltid är. Klart att alla kan göra fel och begå misstag vid hästköp för det är långt ifrån lätt. Men alltså att googla, fråga, klinikbesiktiga där det finns en veterinär jag känner mig trygg med och om magkänslan säger nej så är det oftast inte rätt.

Fick en kommentar i mitt senaste inlägg från Therese att hon gillade att vi hade hjälm på oss. Tänkte att det faktiskt är väldigt intressant att ta upp i ett inlägg, nämligen hur man tänker när det gäller hästhantering från marken.

Jag har faktiskt alltid hjälm så väl när jag rider som longerar, går ut och går, lösgalopperar men även vid lastning etc. Var med om en händelse vid lastning av häst när ryttaren skulle tränsa hästen i transporten, hästen gjorde något med huvudet, stötte till ryttaren och ryttarens huvud åkte rakt in i väggen. Hade hon inte haft hjälm på sig där hade det kunnat gå riktigt illa och sen dess har jag alltid hjälm. Så väl när hästen lastas in som ur transporten. Egentligen skulle man väl ha en hjälm på huvudet så fort man hanterar en häst men det tror jag inte att många har… I vilket fall tycker jag iallafall att det är viktigt just vid de tillfällen som jag rabblade upp här ovanför.

Överlag har jag blivit väldigt säkerhetsmedveten. Jag lämnar aldrig Gandalf uppbunden i gången och går iväg trots att han står som ett ljus. Är jag själv får han åka in i boxen igen så jag kan gå iväg, hämta det jag ska och sedan gå tillbaka och ta ut honom i gången. I boxen har jag aldrig grimma på honom om den inte är gjord av läder, då kan han ha den på. Annars ska grimman alltid tas av. Har ingen spann upphängd i boxen utan en flexisoft på marken och täckeshängaren på boxdörren skruvades bort samma dag som vi flyttade in. Listan kan göras lång…

Det är stora djur vi har hand om och man kan aldrig tänka till en gång för mycket.

Är du noga med säkerheten vid hästhantering eller ”slarvar” du lätt?

Jag är en person som går väldigt starkt på min magkänsla. Något som faktiskt har lönat sig i längden, speciellt när det gäller hästarna. Men det är ett tillfälle då min magkänsla var starkare än någon annan gång, när Twiggy hade sin äggstockstumör.

Allt började egentligen med att Twiggy gick som en klocka hösten 2009. Hon blev bättre i ridningen och blev riktigt biffig i kroppen. Jag och mamma kunde bara stå och beundra henne för hon var galet snygg. Vintern kom, en vinter med extremt mycket snö och det blev mest skrittpass. När snön väl började försvinna och jag skulle rida gick det bara inte.

Twiggy käftade emot och min första tanke var sadeln, hon hade ändå breddat sig och vi bestämde oss för att byta till en ny. Något vi  gjorde men det blev inte bättre. Vi tog ut distriktsveterinären två gånger och hon gick igenom u.a. Man frågade sig själv vad jag gjorde för fel och det var ingen som kunde svara på det. Ponnyn blev surare och bitchig. Hon var ju ett riktigt fuxsto från början när vi köpte henne 2007 med jobbiga brunster men nu blev allt bara så mycket värre. Många ”kunniga” personer tyckte att jag skulle banka och piska fram henne men det vägrade jag bara att göra. Andra tyckte att Twiggy var en ”surmärr” och att jag var för klen i min ridning. 

Vi åkte in med henne till klinik en dag i april. Där gick hon också igenom utan en endaste anmärkning. Böjprov samt longering gick kalas och även när en kiropraktor kände igenom henne. Veterinärerna sa att hon var fullt ridbar men det var ju något som inte stämde så mamma sa;
- Ultraljuda äggstockarna, det kan vara något hormonellt.

De ultraljudade och upptäckte att den ena äggstocken var som ett ihoptorkat russin, den andra var fem gånger så stor som normal. Den 20 april 2010 opererades den bort genom en buköppning. På kvällen när hon hade opererat bort sin tumör fick hon även ett blodtrycksfall som antagligen rörde till i huvudet på henne, mycket av hennes konstiga beteende hon fick efter operationen kom antagligen därifrån. I slutet av sommaren kunde jag börja sätta igång henne men det var något som inte stämde då heller och en dag gick vi bara omkull. Åkte in till veterinären och allt såg bra ut även då men magkänslan fanns kvar och efter flertalet klinikbesök där vi röntgade ben, hovar, ultraljudade SI-leder och tillslut röntgade ryggen visade det ju sig att hon hade artros där.

- 20 april 2010, innan vi åkte till kliniken där hon opererades samma dag.

Jag tänker ofta på vad som hade hänt om vi inte hela tiden hade tänkt ett steg längre. Man själv känner sin häst bäst och det var så många som tyckte att vi skulle göra si eller så men de hade verkligen ingen aning om vad de pratade om. Skulle jag sitta och piska fram min häst när jag inte ens ville rida henne för det bara kändes helt fel? Eller ännu värre, säga att hästen är en surmärr och att det var därför hon gjorde som hon gjorde när hon i själva verket hade ont. En häst skulle aldrig vilja vara elak, de är inte födda sådana. För att inte tala om reaktionerna i bloggen, där många ansåg att jag inte gjorde allt trots att vi var på kliniken var och varannan vecka.

För varje sak som händer blir man en erfarenhet rikare. Jag har verkligen lärt mig att gå på min magkänsla och att fortsätta kolla hästarna en gång för mycket än en gång för lite. De ställer upp så för oss så varför ska vi inte ställa upp lika mycket för dem? De är de mer än värda…

- 8 april 2011, dagen då hon fick vandra vidare till de evigt gröna ängarna.

Mina hästar har alltid varit experter på att trampa sig själva. Därför skulle jag aldrig ha broddat utan att ha skydd på benen. Gandalf står gärna på sig själv om han får chans och jag kan bara tänka mig vilka mindre mysiga sår broddar hade kunnat göra på hans fina ben. Samtidigt är fläkskador allt annat än roligt och jag är evigt tacksam för att hagen är lerig istället för isig.

En sak har jag fortfarande svårt att förstå och det är de som har flera hästar i hagen samtidigt där alla är broddade både bak och fram. Framförallt brodd bak på hästar i flock är för mig en konstig sak. Men det kanske bara är jag? Har sett vilka skador det kan bli av en rejäl spark, men även av mindre sparkar. Fast som sagt är det min syn på saken. Alla tycker ju oftast väldigt olika
Så min fråga till er är har du din häst broddad i hagen och går den själv eller i flock? Är alltid lika intressant att höra hur ni tycker och tänker

Varför är så många människor inom vår sport så lättprovocerade? Varför kan vi inte ibland förstå ironin i det hela och skratta istället för att bara gå för långt? Visst att det kanske inte är roligt när människor skämtar om den sport som vi sliter och lever för, men tror ni att de kommer att sluta när de får den feedbacken de vill ha? Det vill säga arga ord på Facebook eller liknande?

Kalkonen om Algotsson-Ostholt är ett bra exempel på ironi. Jag skrattade när jag såg den, antagligen för att jag redan har sett så många kalkoner där de ”dissar” domare, fotbollsspelare eller kanske någon person som har gjort något knasigt inom idrotten. Själva insamlingen till hästen har jag inte uttalat mig om då jag inte bloggade när den pågick men jag valde att inte skänka några pengar utan bidrog med dem till Rosa bandet istället. Oktober och allt som det var.

Bilden här ovanför är från Twitter. Mattias Tjernström är mannen bakom kalkonen och Hans Pekkari är sportchef på tv4-gruppen.

Det här är pinsamt. Så fruktansvärt pinsamt. Vad ska sportredaktionerna tro om oss i fortsättningen? Hästmänniskor är ett folk för sig och snart kommer jag inte längre vilja vara en del av det. Jag tycker redan att det spårar ut när man kan gå in på en hästtidnings fb-sida där de har lagt ut en vanlig bild och människorna som ser den här bilden börjar ifrågasätta hur ryttaren sitter, hästens utrustning etc. Sköt ditt eget och skit i andra. Och lär er ta lite ironi.

Nu lär väl jag få massa haters men visst, fine. Då får det vara så. Tjernström kanske inte hade gått ner i djupet på allt gällande Algotsson-Ostholt, om deras hästar i stallet etc. Men som sagt -lär er ta ironi. Jag vet inte om jag är ”härdad” som bloggare eller att jag har växt upp i skolor där ens klasskompisar småretade en och sa ”hamburgare” istället för häst. Men blev jag upprörd redan då? Nej, det blev jag inte.

Fast just det, hästar finns ju inte. Det är ju bara en frukt. Och där har ni en annan sak jag inte förstår. Inte gruppen alltså, den är grym. Utan bara det att det är mängder med människor som blir upprörda över detta och går bananas över det. Vet inte om jag ska skratta eller gråta och just nu önskar jag nästan lite att hästar var en frukt…

Eftersom jag har en liten storhäst (drygt 160 tror vi) måste jag ge mig in i denna ”E-kategori”-debatten. Bättre sent än aldrig kanske. Tycker att det har varit på tal om att införa en kategori E (149-159cm) väldigt länge nu, eller ibland dyker ämnet upp. Speciellt med tanke på att det finns i andra länder. Nu kanske det är dumt att börja diskutera någonting jag inte har full koll på men det jag vill säga är följande;

Har inte Sverige insett att små hästar också kan hoppa högt? Mynta var under 160, Ninja är 162 och Edwina Alexanders Cevo itôt du Chateau är också runt 160 (vet att kategori E är upp till 159, men ni förstår nog vad jag menar). Det finns megastora hästar som knappt hoppar en meter (ja, jag har faktiskt stött på några). Är det verkligen hästens mankhöjd som avgör hur bra den är? Tänk om vi skulle dela in höjdhoppare i olika kategorier också, hade det varit ”rättvist” om man ser på dessa resultat?

• Stefan holm är 181cm och har hoppat 240cm
• Ivan Uchov är 192cm lång och har hoppat 240cm
• Patrik Sjöberg är 199cm lång och har hoppat 242cm
• Världsrekordhållaren Javier Sotomayor är 195cm och har hoppat 245cm högt.

Holm och Uchov har hoppat samma höjd trots att ryssen är 11 centimeter längre. Javier är fyra centimeter kortare än Patrik men har ändå hoppat tre centimeter högre.

Nu kanske några tycker det är extremt dåligt att jag jämför hästar med höjdhoppare när en häst på 155cm tävlar mot hästar på 188cm. På en hoppbana där det är avstånd och annat som spelar roll, när man hoppar höjdhopp sätter man ut sin egen ansats mot ribban. Men det är bara det att små hästar kan också hoppa högt. Jag tror det är lika svårt att komma in på en hoppbana med en häst på 185cm som att hoppa en 157cm häst på samma bana. Nu vet jag inte, för jag hopptävlar inte (och då är det säkert jättejättejättedumt att uttala sig..?). Men då borde alla hästar delas in i kategorier och inte bara göra en kategori ”E” mellan 149-159cm. Eller?

Det jag inte förstår är följande;

• Måste man mäta alla små hästar då för att se vilka som ingår i den nya kategorin? För då kan ju jag göra som många gör med sina ponnysar, nämligen mäta ner Gandalf en centimeter för annars blir ju han lika ”värdelös” som de övervuxna ponnysarna är för många nu.
• Kommer e-hästarna vara med på storhästtävlingar eller ponnytävlingar?
• Kommer detta bara vara i hoppning eller dressyr också? Antar att det bara är hoppning men ja..
• Eftersom den lägsta hopphöjden för storhästar idag är 90cm, kommer kategori ”E” hoppa 90cm som lägsta höjd och storhästarna gå direkt på 100cm?
• Om ens häst på 158cm blir ”Kategori-E” men ändå hoppar bra och högt. Kan man inte klassa upp den och tävla SM då? För en uppklassad ponny får väl inte tävla SM? Eller jag kanske är ute och cyklar nu?

Det är för övrigt Svenska Morganhästföreningen som står för dessa idéer och deras årsmöte dit de bjöd in en person från SVRF gick av stapeln mellan 13-14 oktober (enligt deras Facebooksida). Så någon information om detta har tagits vidare måste väl finnas?

Min åsikt om detta har ni antagligen förstått. Men jag avslutar med att säga rörigt, komplicerat och allmänt jobbigt. Sedan förstår jag absolut varför vissa vill införa det. Men om det nu ska vara nödvändigt kan det väl också vara frivilligt? Eller vad tycker du?

- Bilden har inget med inlägget att göra

Jag må kanske låta gammal eller trångsynt. Men när jag började min ”ridkarriär” brukade vi ibland rida halva lektioner utan stigbyglar. Vi gjorde ”jorden runt” i sadeln när hästarna skrittade (med ledare) för att träna balansen och när jag började ta privatlektioner blev jag ofta longerad utan stigbyglar för att lära mig att komma ner riktigt i sadeln. Vart tog det vägen?

Idag finns det mängder av olika hjälpmedel för att bli en bättre ryttare. Speciella tygelfästningar om man har en hård hand, ”pallar” där man kan träna en stabilare sits och diverse hållningsanordningar. Sakerna kanske är askalas men som ni vet förespråkar jag att ryttarna även ska träna sig själva. Varför inte träna sin balans och bål på en pilatesboll och är man aktiv i sadeln måste man nästan träna sina mag -och ryggmuskler vilket leder till en bättre hållning.

För några år sedan hade jag en fruktansvärd hållning. Jag gick alltid med ryggen böjd och blicken rakt ner i marken. Men nu tänker jag i princip alltid på min hållning. Kanske inte när jag halvsitter i soffan men när jag står, går och rider. Samtidigt som jag har tränat mig själv starkare. Inse vad träningen kan göra för dig.

Dessa prylar kanske är utmärkta för människor med skador etc men jag som relativt frisk ryttare kommer nog inte ta till hjälpmedel för att bli en bättre ryttare. Utan jag tragglar på med mina ålderdomliga(?) metoder som egen träning och så ska jag be mamma att börja longera mig utan stigbyglar (och så småningom tyglar). Sitta på min pilatesboll utan fötterna i marken och använda min rockring. Min sits är långt ifrån perfekt men jag strävar under varje ridpass att göra den bättre.

Som sagt är jag kanske trångsynt men alla har vi våra åsikter och det är mina . Vad anser du om dessa hjälpmedel?

Är man en duktigare ryttare bara för att man har egen häst eller kan en ridskoleryttare bli lika bra? En väldigt intressant fråga tycker jag och jag tror absolut att en ridskoleryttare kan bli lika duktig som en ryttare med egen häst.

Även om man får en helt annan rutin med egen häst så har jag sett ridskoleryttare med en grym skicklighet på hästryggen. Riktiga talanger som har viljan men inte möjligheten att äga en egen häst. När jag tävlade ponny i lag var det en del på ridskolehästar med och de blev ofta placerade. Riktigt roligt att se. Självklart får man som privatryttare en helt annan möjlighet men det är ju inte så konstigt.

Nu har inte jag varit i en ridskolemiljö på länge men jag tror att det finns en hel del ridskoleryttare som har ett helt annat driv än vad vissa privatryttare har. De hjälper till i stallet på vardagar och helger för att de tycker det är roligt och kanske för att jobba ihop till lite extra lektioner. Samtidigt som det finns de ryttare som är otroligt duktiga men inte vill ha en egen häst. Ta Lovisa som exempel. Hon har tränat och tävlat ridskolehästar och är riktigt bra på det hon gör.

Så det är absolut ingen omöjlighet att en ryttare på ridskola kan bli duktigare än en ryttare med egen häst. Eller vad tror du?

- Detta var ett ”sätt rubriken” inlägg. Du kan också sätta din rubrik här.

.. är helt klart allt skitsnack. Eller bara alla åsikter överlag. Ofta åsikter som det inte finns någon vettig bakgrund till.

Varför ska andra lägga sig i om jag väljer att ha benskydd vid ridning på min häst eller om han går själv i hagen? Det finns en anledning till de olika sakerna. Jag har tack och lov lärt mig att sluta lägga energi på vad andra har för sig. Så länge hästen inte far illa så får de göra vad de vill. Men om en häst mår dåligt i den situation den är i, då är det klart att man måste göra något åt saken.

För så tycker jag att det ska vara. Var man får sköta sitt och sin häst så länge hästen inte mår dåligt av det. Svårare än så är det inte. Jag har såklart också mina åsikter. Hade aldrig kunnat släppa min häst på sommarbete i två månader (gäller ej unghäst eller fölsto), jag tycker inte man borde ha rosa på en fux och förstår inte riktigt varför man tävlar fyra helger i rad. Men jag går inte bananas när någon gör något av ovanstående saker. För det är deras ensak.

Det är väl egentligen något vi alla har lärt oss med denna sporten under alla våra år vi har utövat den. Att höra skitsnack och åsikter. Besserwissrar här och där som tycker att man borde göra si och så. Men jag tror att vi känner våra hästar bäst själva och vet vad som är bäst för oss och kan fokusera därefter. Inte på vad andra tycker och tänker, även om det ibland kan vara svårt att undvika.

Vad tycker du är värst med vår sport?

- Detta var ett ”sätt rubriken” inlägg. Du kan också sätta din rubrik här.

”Var inte ledsen lille vän, en vacker dag är jag också avundsjuk på mig själv!”

Ja, ungefär så har jag upptäckt att det kan se ut bland hästbloggarnas inlägg och kommentarer. Denna avundsjuka. Tänk att en bloggläsare är avundsjuk på bloggaren så fort den inte har samma åsikt om någonting. Tycker annorlunda eller ifrågasätter någonting. Då är den alltid avundsjuk. Även om det bara handlar om att bloggarens nya schabrak inte var i läsarens smak. För då attackerar bloggarens fans med att ”du är bara avundsjuk för att du aldrig kommer ha råd med ett sådant schabrak!!”

Det är ganska intressant det är med denna avundsjuka. Tänk att alla som inte delar mina åsikter eller har sagt emot mig är avundsjuka på mig! Eller kanske inte. De har helt enkelt inte samma tänk eller så tycker de inte om mig. Ingen big deal. Så är det. Alla kan inte älska alla, det gör inte jag heller. Tänk om fler hade kunnat inse detta, vilket lugn vi hade fått bland kommentarerna. Även om mycket också handlar om att provocera.

Bara för att jag röstade på ett av de större partierna i det senaste valet betyder inte det direkt att jag är avundsjuk på de resterande partierna. Jag har helt enkelt inte samma politiska åsikt som dem. Men tydligen så är man avundsjuk på personer när åsikter faller isär.

Självklart är mobbning inte tillåtet. Men det är skillnad på mobbning eller en åsikt om ett träns. Ganska lusigt när man tänker efter. Jag vet folk som spyr galla på brun dressyrutrustning men betyder det att dem är avundsjuka på mig som har det då? Haha nej. Det finns viktigare saker i världen att bry sig om.

Att avundsjuka sedan förekommer på och i bloggar är ingen myt. Men jag tror inte att alla som kommenterar en negativ, ifrågasättande eller kanske en vanlig kommentar är avundsjuka. De har som sagt bara en helt annan åsikt.

Eller vad tror du? Är man avundsjuk bara för att man har en annan åsikt?